Viltapport enligt tvångsmetoden

Tvångsapportering eller som det numera kallas lydnadsapportering är inget man normalt skall behöva ägna sig åt med sin retriever men det förekommer inom andra raser, som inte är spontana apportörer. Det som beskrivs är ett sätt att träna ickespontana apportörer och det är inget som vanligtvis hör hemma inom retrieverträning. Inom vissa icke-retrieverkretsar anses det att denna apporteringsträning är nödvändig och ger lika fullgoda apportörer, som dom som av födseln är spontana apportörer. Personligen har jag aldrig behövt träna på detta sättet då mina retriever varit spontana apportörer men delar av det som beskrivs kan vara tillämpligt i vissa fall och det är upp till var och ens omdöme att avgöra hur man skall agera.

Börja med att se till att hunden håller viltet i munnen antingen frivilligt eller genom att tvinga in viltet, ett nyp i örat kan hjälpa hunden att öppna munnen. När detta fungerar tränar man hunden att gå fot med viltet i munnen. Nästa steg blir att kräva att hunden tar viltet en bit under nosen, håll viltet allt längre ner för att till sist placera det på marken, när detta fungerar är det dags att lägga viltet en bit framåt och låta hunden apportera, öka därefter successivt avståndet. Därefter är det dags för apportsök med vilt, placera ut ganska många vilt, som bör ligga dolt för ögat men lättöverskådligt för föraren, skicka hunden och tillåt den inte att vägra ta vilt, gå i så fall ut och se till att hunden tar viltet och därefter levererar in det. Ofta upplevs söket positivt av en hund som lärts apportera enligt tvångsmetoden.