Ut

Uttecknet är utan tvekan det svåraste men det är ovärderligt att både på land och på vatten kunna pressa ut sig hund allt längre ut. Vid flera tillfällen har jag sett hundar som stupat bara några meter från dirigerigsviltet på prov. Otur brukar vara förarens förklaring, dålig lydnad brukar sällan nämnas som förklaring.

Ett sätt att träna detta såväl på land som på vatten är att slänga en markerad apport så långt som möjligt och därefter sända hunden på den med en rak dirigering. Ungefär halvvägs blåser man en stoppsignal och ger därefter uttecknet, eftersom hunden vet att det finns en markering i den riktningen är det lätt att lyckas och hunden får förtroende för förarens tecken. En nackdel är om man tränar ofta enligt denna metod får man hundar som blir osäkra på den raka dirigeringen och förväntar sig att bli avblåsta i tid och otid. Träningen enligt denna metod måste varieras med vanliga raka dirigeringa utan stoppsignal så att hunden inte lär sig att det alltid kommer ett stopp en bit fram på dirigeringen. Rätt använd är det en synnerligen effektiv metod.

Ett annat sätt är att under promenad med hunden släppa en apport fullt synlig för hunden och därefter fortsätta ytterligare 10-20 meter bort och där sätta hunden. Föraren fortsätter ytterligare 10-20 meter bort och vänder sig mot hunden och ger uttecknet, hunden har ju sett apporten och vet var den finns men den får förtroende för förarens signaler eftersom den knappast kan misslyckas. Utöka efterhand avståndet så att det fungerar även om föraren befinner sig 100 meter från hunden, just på så här stora avstånd är det ovärderligt att kunna pressa ut hunden ytterligare 10-20 meter.

En variant på den sista metoden är att lägga ett flertal apporter, 5-6 stycken, på samma ställe och skicka hunden upprepade gånger för att på så sätt nöta in tecknet. Sätt tillbaka hunden på ursprungsplatsen mellan varje gång. Upprepa övningen flera dagar i följd och gärna på samma ställe i inlärningsskedet.