De första europeiska jakthundarna var naturliga jägare, som använde sitt goda luktsinne för att spåra viltet och sin snabbhet för att fånga det.Under medeltiden hade både setter och pointer utvecklats, dessa hundar hade en naturlig förmåga att fatta stånd inför ett vilt, istället för att jaga viltet. Till en början tolkade man detta som att hundarna var för fega för att jaga viltet, men denna egenskap blev senare en uppskattad förmåga hos våra stående fågelhundar.Innan skjutvapnet var uppfunnet jagade man fågel med nät, men med skjutvapnets tillkomst uppstod ett behov av en apporterande hund med mjuk mun som kunde apportera fågel både på land och i vatten.
| Den brittiska aristokratin » |